”När får vi se en långvarig satsning på språk liknande den satsning som nu pågår i matematik?”, undrar Sture Packalén och föreslår att höja studentpengen till rimlig nivå (DN 18/12). Han har helt rätt. Problemet med främmande språk på svenska lärosäten är av ekonomisk art. Språkinstitutioner görs till tiggare hos andra, vinstgivande ämnen, så länge staten inte inser att språk är ett färdighetsämne som kräver färdighetsträning. Träning kostar. En kostnad som inte staten vill stå för, och många lärosäten inte heller.

I boken Språklöshet. Hur Sverige skrotar lönsamma utbildningar (Stockholm 2006) beskrev jag problemet och dess orsaker. Låt oss anta att en person i högskoleledningen kan en del om ekonomi, men mindre om verksamheten och ingenting om språk. Genom att avskaffa språken ser han eller hon chansen att spara miljoner. Och så sker, på många lärosäten i landet. Staten tvår sina händer i oskuld. Högskolan är ju autonom! Därmed ligger Svarte Petter hos högskolan. Den får ensam stå för beslutet att kasta ut språken. Att medlen inte räckte till för just språken har simsalabim förvandlats till universitetens och högskolors problem.

Men det är staten och Sverige som får stå för konsekvenserna. Forskare som Kjell Ljungbo och Ingela Bel Habib har visat att Sverige förlorar marknadsandelar och arbetsplatser på grund av stora handelsspråks negligering. Grundliga EU-utredningar bekräftar både förluster och missade chanser. ”Språket är nyckeln, det ger en viktig konkurrensfördel”, säger Volvos koncernchef och styrelseordförande för Tysk-Svenska Handelskammaren Olof Persson: ”Fler svenskar måste lära sig tyska” (SvD 8/10), Sveriges största handelspartners språk. Tyskland säljer nästan dubbelt så mycket till Sverige som vad Tyskland köper därifrån. En orsak är bristande språkkunskaper. Att 6000 tyskar lär sig svenska mot 600 svenskar som lär sig tyska på universitetsnivå håller möjligen när man ser på antalet invånare i båda länder. Jämförs respektive språks relevans för utbytet inom handel, kultur och utbildning är det inget annat än en skandal.

Det är inte första gången att näringslivet kritiserar den statliga språkpolitiken. Att kunskaperna i tyska inte räckte till ledde redan 1987 till grundandet av Stiftelsen Svensk-tyska Språkfonden. Varje år reser 80 stipendiater från svenska företag till München eller Rendsburg för att läsa tyska och tysk affärskultur under två veckor. Åter i Sverige vågar de nu tala tyska med sina kunder, har blivit säkrare i att förstå offerter, och ger inte upp vid första bästa språkförbistring. Flera som jag talar med berättar entusiastiskt att deras företags exportuppdrag till tyskspråkiga länder ökat i takt med användningen av tyskan.

Även efterfrågan av språkstipendierna ökar rejält. Men två veckors frånvaro för en anställd från verksamheten är främst för småföretag ett svårt beslut att fatta. Fel i den statliga språkpolitiken kan knappast rättas till i efterhand. Näringslivet kan inte göras ansvarig för det, Patrik Hadenius (DN 20/11).

Att utbildningsdepartementets ersättning till en språkstuderande är bara hälften så stor som den för en matematikstudent, som Sture Packalén skriver, visar det verkliga problemet: Främmande språk, med undantag av engelskan, har låg status i Sverige. När vi, lärare och forskare i språk, fick sparken från Södertörns högskola – något som vi fick veta genom DN – skrev högskolans informationsavdelning flera artiklar om småspråken spanska, tyska, franska, ryska och polska som snabbt skulle bort.

Begreppet småspråk för språk, som samtliga tillhör de femton mest talade i världen, är en svensk uppfinning. Högskoleverket under Sigbrit Frankes tid använde begreppet i egna publikationer. Småspråksutredningen såg till att ge legitimitet åt kalhygget, utan att bry sig om Högskoleverkets kvalitetsutredningar eller språkens arbetsmarknadsrelaterade och innovativa profil på respektive högskola. Mycket riktigt berömde Franke nedläggningen på Södertörn i broschyren Hur har det gått? Högskoleverkets kvalitetsutredningar (där tyskan på Södertörn hade fått en lysande utvärdering) med att påstå: ”Inom språkområdet finns glädjande nog exempel på initiativ som tagits till såväl samverkan som till koncentration. [...] Att tillsammans verka för Sveriges del i den internationella utvecklingen av högre utbildning och kvalitetssäkring är en utmaning.”

Att vissa av Sveriges beslutsfattare verkar ha svårt att förstå stora främmande språks värde för ekonomi, handel och inte minst kultur är en sak. Att man förväxlar internationalisering med anglifiering, vilket inte minst drabbar svenskan, är en annan. Båda är oacceptabla. Rentav skamlös är dock att den fortsatta nedläggningen av främmande språk på universitet och högskolor sker med arrogant fingervisning mot språk, för små för Sverige för att rejält bry sig. Att soppan serveras med uppblåst öststatsretorik gör inte saken bättre.  

Frank-Michael Kirsch,

professor i tyska och docent i skandinavistik. Fristående projektforskare.